När Borås Arena byggdes för några år sedan, så pratades det om att det även skulle skapas möjligheter för andra evenemang än enbart Elfsborg och fotboll. Såhär långt har det enda som setts av det slaget varit en årlig Diggiloo-konsert, vilket givetvis är oerhört tragiskt.

Nu blir det dock lite andra tongångar då den förre Watford-ägaren Elton John dyker upp på arenan den 21 juni. Vågar man hoppas på att John Barnes, Ross Jenkins och Luther Blissett finns med i Eltons startelva tro?

Läs mer om Elton Johns spelning på Borås Arena på Aftonbladet.

Det är inte utan att man sitter och småler när man hittar bilden ovan i de norska tidningarna Dagbladet och VG i samband med nyheten att Fredrik Risp lånats ut till Stabaek fram till 31 juli. Vad är det för svensk startelva egentligen? Fredrik Risp, Johan Elmander, Niclas Alexandersson, Eddie Gustafsson, Alexander Östlund, Teddy Lucic, Marcus Allbäck, Tobias Linderoth, Anders Svensson, Mikael Dorsin och Tobias Hysén.

Tanken är väl att bilden skall ge ett sken av att det är en landslagsman som Stabaek värvat, men i den här startelvan saknas uppenbart en hel del namn för att det skall kännas som ett genuint svenskt landslag. Det är väl knappt att de här spelarna gjort 90 minuter sammanlagt i landslaget under det senaste halvåret?!

Om vi börjar med målvakten Eddie Gustafsson, så var det väl första gången på väldigt länge som han tagits ut till en landslagstrupp då han nu bjöds med till USA i januari. Men då Gustafsson i samma veva bytte Lyn mot Salzburg, så blev det inget den här gången heller.

Sett till backlinjen, så petades Alexander Östlund före VM 2006 ur truppen och har sen dess inte varit aktuell och Teddy Lucic har bara gjort någon enstaka landskamp därefter. Mikael Dorsin har väl aldrig riktigt lyckats etablera sig i det svenska landslaget och Fredrik Risp har bara kommit upp i två landskamper, varav detta uppenbarligen är den ena.

Mittfältet formerades uppenbarligen, som så många gånger förr, med Anders Svensson och Tobias Linderoth centralt. På kanterna tog Niclas Alexandersson och Tobias Hysén plats. De båda centrala mittfältarna har som bekant varit skadade en längre tid, med Linderoth som den hårdast drabbade även om han väl spelade en 10-15 minuter i höstens första VM-kvalmatch. Tobias Hysén har liksom Dorsin och Risp aldrig lyckats slå sig in i landslaget ordentligt och Niclas Alexandersson har liksom anfallaren Marcus Allbäck lagt landslagströjan på hyllan.

Kvar står Johan Elmander, även han skadeförföljd under hösten, men ändå den enda som spelat en del under höstens VM-kval. Utöver honom så är det väl egentligen bara Linderoth och Svensson som fortsatt är aktuella för landslagsuppdrag. De övriga har jag svårt att tänka mig i någon viktig kvalmatch framöver.

Bilden då? När är den ifrån? Tja, ett hett tips är väl att den är ifrån 2005 eller kanske våren 2006, men därom får du gärna komma med en korrigering.

Intresserar Stabaeks lån av Fredrik Risp ytterligare, så står det en del i Aftonbladet och DN.

Nu blir det ett rätt udda inlägg. Bara så du vet.

Jag drömde om Dino Zoff inatt. För du minns väl Dino Zoff, den italienske målvakten som inledde sin internationella karriär med att vinna EM 1968 och avslutade den med att vinna VM 1982? Eller, han avslutade den inte 1982 då han spelade för Italiens landslag i ytterligare ett år, men VM-guldet var givetvis den stora finalen för den då 40-årige Zoff.

Totalt spelade Dino Zoff 112 landskamper för Italien. Som klubblagsspelare var han som mest framgångsrik i Juventus. Mellan åren 1972 och 1983 spelade Zoff 330 matcher för Juventus, alltså samtliga Serie A-matcher som Juventus spelade denna period. Hans målvaktsspel var också givetvis starkt bidragande till att Juventus vann Serie A inte mindre än sex gånger under denna period.

Mellan åren 1972 och 1974 satte Zoff också rekord gällande att hålla nollan i internationella turneringar. Detta rekord på 1142 minuter står sig enligt uppgift ännu. Det rekord som Edwin van der Saar asprirerar på, handlar såvitt jag förstår om nationella matcher.

Tillbaks till min dröm då. Den var egentligen rätt ointressant i det stora hela då den handlade om Dino Zoffs begravning, en storslagen tillställning där jag satt på andra rad och mitt ex, hennes bror och hennes farmor på raden framför?! Vad vi gjorde där har jag inte riktigt fått något grepp om och jag hoppas verkligen att Zoff fortfarande lever och har hälsan. Han fyller för övrigt 67 år den 28 februari. Grattis i förskott Dino Zoff.

- Vi betalte noen millioner kroner for en spiss, og tenkte at: Nå må det bli masse mål. Så kom han feite svensken...

Det föga smickrande omdömet gäller Pascal Simpson som inte gjorde någon större succé under sin sejour i Oslo-klubben Vålerenga där han spelade 1998-2000. Fast han är inte ensam att utsättas för hård kritik från fansen när den norska tidningen VG går igenom de norska elitklubbarnas sämsta spelarförvärv genom tiderna. Mattias Asper, liksom Pascal Simpson, är nominerad till utnämningen tidernas sämsta köp inom norsk fotboll.

Andra svenskar och svenskbekantingar som nämns i artikeln är Njogu Demba-Nyrén (ex Häcken), Raoul Kouakou (ex Malmö FF), Petter Furuseth Olsen (ex Hammarby), Stefan Lindqvist (ex IFK Göteborg), Peter Abelsson (ex Malmö FF), Jerry Månsson (ex Café Opera) och Stefan Ishizaki (ex AIK, nu i Elfsborg där vi uppskattar honom gränslöst).

De flesta av dessa namn berörs flyktigt, men det kommer även en del omdömen, som att Stefan Lindqvist hade knän som Mariekex och framförallt är det som Viking Stavanger-supportern Geir Inge Fiskebekk säger om den för mig okände fotbollsspelaren Jerry Månsson riktigt kul läsning:

Jerry Månsson som kom fra Moss hvor han spilte med nummer 99 på ryggen. Det eneste som minnet om Wayne Gretzky var at Jerry tilsynelatende også virket å være på glattisen.

Om du har kompletterande uppgifter gällande Månsson, eller om det finns någon annan fotbollsspelare som bör nämnas i sammanhanget, så tas kommentarer tacksamt emot.

Igår nämndes som en parentes Sven Rydells rekord vad gäller antalet mål i landslagssammanhang. För att sprida ytterligare ljus över målskyttar i landslaget tänkte jag redovisa Sveriges främsta målskyttar genom tiderna. 

Top-10 målgörare i svenska landslaget:
1. Sven Rydell (1923-32) 49 mål på 43 landskamper
2. Gunnar Nordahl (1942-48) 43 mål på 33 landskamper
3. Henrik Larsson 1993-2006, 2008-) 37 mål 102 landskamper
4. Gunnar Gren (1940-1958) 32 mål 57 landskamper
5. Kennet Andersson (1990-2000) 31 mål 83 landskamper
6. Marcus Allbäck (1999-2008) 30 mål 74 landskamper
7. Martin Dahlin (1991-97) 29 mål 60 landskamper
8. Agne Simonsson (1957-67) 27 mål 51 landskamper
9. Tomas Brolin (1990-95) 26 mål 47 landskamper
10. Per Kaufeldt (1921-31) 23 mål 33 landskamper

Utöver Henrik Larsson, så är det fyra aktiva landslagsspelare som kommit upp i fler än tio mål i landslagsdressen. Att Zlatan Ibrahimovic skall slå sig in på topp-10-listan räknar jag kallt med, men i övrigt verkar det inte speciellt troligt. Dels med tanke på att samtliga passerat 27 års ålder (Anders Svensson med bred mariginal) och hittills inte uppvisat någon större effektivitet. Det är bara att jämföra deras målsnitt med herrarna i topp. Håller Kim Källström samma tempo som nu, så innebär det att han behöver göra 130 landskamper för att nå upp till Per Kaufeldts nivå. Det förtroendekapitalet har jag svårt att se att han byggt upp hos våra förbundskaptener.

Topp-5 bland dagens landslagsspelare ser ut enligt följande:
Henrik Larsson 37 mål 102 landskamper
Zlatan Ibrahimovic 20 mål 56 landskamper
Anders Svensson 15 mål 94 landskamper
Johan Elmander 11 mål 39 landskamper
Kim Källström 11 mål 62 landskamper

I klippet ovan, ses för övrigt fyra av våra främsta målskyttar, Gunnar Nordahl, Gunnar Gren, Kennet Andersson och Tomas Brolin, tillsammans med Ralf Edström i någon slags kavalkad över de fem snyggaste målen i svensk landslagshistoria. En lista som jag inte riktigt skulle skriva under på, men det tar vi en annan gång.

Svenska Dagbladets Guldmedalj, eller Bragdguldet/Bragdmedaljen som utmärkelsen också kallas, har delats ut idag och priset gick till Jonas Jacobsson för hans insatser inom skytte i Paralympics. Grattis säger vi givetvis.

Fast vårt fokus är fortsatt fotboll och det är nästan tragiskt att se hur dåligt representerat det gröna fältets schack är i dessa sammanhang. Senast vi hade en fotbollsrelaterad vinnare var 1994 då det Svenska fotbollslandslaget fick priset för sin bronsmedalj i USA-VM.

Fotbollsvinnare dessförinnan då:
1979: Malmö FF - Malmö tilldelades Bragdguldet för finalplatsen i Europacupen för mästarlag (föregångaren till Champions League). Det är för övrigt ett sammandrag från finalen mot Nottingham Forest som ses här ovan. Om du inte orkar se hela klippet, så kan jag avslöja att Trevor Francis avgör matchen med ett nickmål.
1969: Ove Kindwall - För att han avgjorde kvalmatchen mot Frankrike 1969, vilket säkrade den svenska biljetten till 1970 års VM i fotboll.
1959: Agne Simonsson - Efter två mål i segermatchen mot England på Wembley, kallades Simonsson "The King of Wembley" och han kom även trea i det årets Le Ballon D'Or.
1931: Sven Rydell - Någon som ens minns honom eller varför han fick Bragdguldet? Rydell är i vilket avseende som helst den främsta målskytten i landslaget genom alla tider med sina 49 mål.

Det är alltså bara fem av alla dessa Bragdmedaljer som delats ut sedan 1925 som gått till fotbollsspelare eller fotbollslag, vilket kan tyckas riktigt skralt. Kanske är det så att Svenska Dagbladets Bragdjury inte alls sätter värde på fotboll som till exempel friidrott, där det delats ut närmare tjugo medaljer genom åren.

Visst, i år kanske det inte direkt fanns någon anledning att titta åt fotbollens håll, men vart tittade Bragdjuryn när IFK Göteborg tog sina UEFA-cup-guld på åttitalet? Eller när Henrik Larsson vann guldskon 2001? Bara för att ta ett par exempel som inte ligger alltför avlägset i tiden.

När kommer vi då få se en fotbollsspelare eller ett fotbollslag som vinner Bragdguldet igen? Stora klubb- eller landslagsframgångar synes för tillfället väldigt avlägset, så hoppet står väl till en individuell spelare. Om Zlatan Ibrahimovic lyckas fullfölja en säsong med flera titlar i Europa där han varit tongivande i Inter, så borde han förr eller senare bli aktuell. Eller?

Läs mer om årets Bragdmedaljör på SvD, Aftonbladet, 2, 3, DN, Sydsvenskan och HD.

Andy Cole är definitivt en av de största målskyttarna under Premier Leagues historia. Under sin karriär som fotbollsproffs gjorde han 289 mål, varav 187 i Premier League. Höjdpunkterna i karriären kom givetvis under åren i Manchester United. Fem Premier League-titlar, segern i Champions League 1999, FA-cupen två gånger och Mästarcupen en gång. Den sista titeln med Blackburn året efter att han lämnat Manchester United. En rätt diger meritlista om man säger så.

I år har Andy Cole, nu 37 år, endast spelat sporadiskt i sin Championship-klubb, Nottingham Forest och det är med detta som bakgrund som han nu beslutat sig att lägga skorna på hyllan.

Utöver Manchester United och Nottingham Forest, har Cole också bland annat representerat Arsenal, Bristol City, Newcastle, Blackburn, Fulham och Manchester City. Dessutom har han spelat 15 landskamper för England, men i landslagssammanhang ville det sig aldrig riktigt för Cole.

Läs mer om Andy Cole på Aftonbladet och Dagbladet.

Om du undrar över den musikvideo som ligger här ovan, så är det Andy Coles debutsingel Outstanding som han släppte 1999, alltså när han stod på höjden av sin karriär som fotbollsspelare. Tveksamt om den musikaliska karriären är något som han borde återuppta eller?

Den norska tidningen Dagbladet har låtit sina läsare rösta fram tidernas lag i Premier League och resultatet blev enligt följande: 

Peter Schmeichel
Gary Neville - Tony Adams - Rio Ferdinand - Denis Irwin
Cristiano Ronaldo - Steven Gerrard - Paul Scholes - Ryan Giggs
Alan Shearer - Eric Cantona

Ett hyfsat lag om man säger så, men personligen saknar jag åtminstone två spelare från det Arsenal som dominerade ligan stort för några år sedan, Thierry Henry och Patrick Viera. Visst borde dessa båda giganter ingå i ett sådant här lag? För min del tycker jag att de går före Eric Cantona och Paul Scholes, något som även Roy Keane gör om jag får bestämma. Ska man ha en tuffing från gårdagens Manchester United på mittfältet, så är definitivt Keane mitt val. 

Sen finns ju även John Terry och Frank Lampard i dagens Chelsea som båda borde vara med i diskussionerna. Jo, det finns som sagt en hel del spelare av rang att välja på. Vilka spelare saknar du?

Maradona gjorde två av sina mest minnesvärda mål i den där kvartsfinalen mot England i VM 1986. Han inledde med vad som sedan kom att beskrivas som ett mål av guds hand och följde sedan upp med något av de absoult vackraste soloräder som någonsin skådats på en fotbollsplan.

Dessa båda mål visar Maradona när han var som allra bäst och med undantag av engelsmän antar jag att de flesta njuter av att se dem om och om igen. Att han sedan inte riktigt hållt samma kvalitet i allt han gjort de senaste tjugo åren bryr vi oss inte om. Det är Maradona som är Maradona helt enkelt.

Om han kommer styra Argentinas landslag med guds hand framöver återstår att se. Det är tydligen inte helt klart med årets mest oväntade nyförvärv än. 

Läs vidare om Maradona och planerna om att han ska bli ny förbundskapten för Argentina på Aftonbladet och i Banks krönika

På tal om Glenn Hysén, så finns det finns en rätt läsvärd blogg för och av IFK Göteborg-anhängare som kallas Bara ben på Glenn Hysén. Men är inte det något som tillhör det förgångna? Glenn Hysén av idag består av så mycket mer än bara ben. Till exempel har han med åren hunnit skaffa sig både dubbelhaka och mage.

Falsk marknadsföring skulle jag vilja kalla det.